Medberoende är inte “för mycket ansvar”. Det är ett sätt att fly från det verkliga ansvaret.
- Krister Svensson
- Nov 2
- 3 min read
Jag trodde länge att medberoende handlade om att ta för mycket ansvar: att alltid ställa upp, fixa, rädda, bära. Men sanningen är mer obekväm. Medberoende är ofta ett sätt att slippa det ansvar som faktiskt är mitt: att känna mina känslor, sätta gränser, säga nej, låta andra äga sina konsekvenser och jag mina.
Överansvar vs. verkligt ansvar
Överansvar: jag springer åt alla håll, dämpar andras oro, tar över uppgifter, lugnar konflikter, förhindrar att något ”smäller”. Det ser handlingskraftigt ut, men drivs ofta av rädsla – för skam, ensamhet, skuld, avvisande.
Verkligt ansvar: jag står kvar i mig själv, känner det jag känner, kommunicerar ärligt, gör min del – och bara min del. Jag låter andra ta ansvar för sitt beteende och sina val, även när det blir obekvämt.
Överansvar är yttre aktivitet. Verkligt ansvar är inre hållning.
Hur medberoende kan se ut i vardagen
På jobbet: jag tar på mig mer än min roll kräver, slätar över chefens missar, jobbar kväll för att ”rädda” projekt – och blir bitter när ingen ser allt jag gör.
I relationer: jag känner av stämningar före mina egna behov, anpassar mig för att undvika bråk, förklarar bort den andres beteende – och tappar kontakten med vad som faktiskt är sant för mig.
I familjen: jag skyddar, ursäktar och täcker upp, så att den andres beteende aldrig får konsekvenser – och kallar det ”kärlek”.
Gemensamt? Jag undviker min egen inre verklighet. Jag kontrollerar utsidan för att slippa möta insidan.
Tecken på att jag flyr verkligt ansvar
Jag säger ”det är lugnt, jag fixar” – fast jag är trött, arg eller ledsen.
Jag kallar gränser ”egoistiskt”, men överger mig själv dagligen.
Jag rationaliserar andras beteenden mer än jag känner mina reaktioner.
Jag blir otydlig (”vi får se”, ”ingen fara”) där jag behöver vara tydlig.
Jag känner mycket ansvar för andra – och väldigt lite för min egen sanning.
Vad är då verkligt ansvar?
Verkligt ansvar är att ta ansvar för mig:
För mina känslor: Namnge dem. Känslor är data, inte order.
För mina gränser: Sätt dem, håll dem, kommunicera dem utan drama.
För mina val: Säg ja när du menar ja. Säg nej när du menar nej.
För mina konsekvenser: Äg dem – utan att kasta dem på någon annan.
För min ärlighet: Tala klart, även när rösten darrar.
Det innebär också att inte ta ansvar för det som inte är mitt: andras känslor, val, manipulation, missbruk eller konsekvenser. Att sluta rädda någon är inte att svika – det är att sluta svika sig själv.
Små praktiska skiften (som gör stor skillnad)
30-sekunders check-in: Stanna upp före ”jag fixar”. Fråga: Vad känner jag? Vad vill jag? Vad är mitt ansvar här?
Ansvarskartan: Dela ett problem i tre kolumner – Mitt / Ditt / Vårt. Fyll i ärligt. Agera enbart i ”Mitt”.
Byt språk: Från ”jag måste” → ”jag väljer / jag väljer inte”. Det klargör ansvar direkt.
Ett litet nej om dagen: Träna muskeln. Små nej skyddar mot stora självbetrakt.
Fördröj räddandet: Vänta 24 timmar innan du hoppar in. Ofta löser sig mer än du tror – eller så visar sig sanningen tydligare.
Vanliga invändningar (och svar)
”Men om jag släpper taget faller allt.” Kanske – men då bar du något som aldrig var hållbart. Sann hållbarhet kräver att alla bär sin del.
”Det känns själviskt att sätta gränser.” Själviskt är att kräva att andra ska tåla din gränslöshet. Gränser gör relationer tydliga och trygga.
”Jag vill ju bara hjälpa.” Hjälp utan gränser blir kontroll. Fråga: Hjälper detta den andre – eller hjälper det mig att slippa min ångest?
Kärnan
Medberoende är ofta överaktivitet på utsidan som döljer underskott av ansvar på insidan. När vi börjar ta ansvar för vår egen inre verklighet – känslor, gränser, val, ärlighet – minskar behovet att styra andra. Relationer blir tydligare. Arbetsliv blir renare. Och livet blir enklare, inte för att allt blir lätt, utan för att du står stadigt där det faktiskt är ditt att stå.
