I en värld där roller, titlar och kompetenser förändras snabbare än någonsin, tror jag inte längre att transformation är ett mål vi kan “checka av”. Transformation är inte en punkt på en lista. Transformation är en identitet. Inte “jag blev klar”, utan “jag är någon som utvecklas, lär om och vågar släppa gamla versioner av mig själv”. Kanske är den viktigaste kompetensen framåt inte vad vi kan – utan vår förmåga att kontinuerligt bli någon ny. Men om vi blir nya – vem är vi då? Kan vi bli nya...

Tänk så här: du vaknar på morgonen och det är din film som rullar. Du är huvudpersonen. Ingen biroll, ingen statist – allt börjar med dig. Jag brukar ibland fråga så – både mig själv och mina klienter: Om ditt liv var en film eller en bok, hur skulle den se ut då?Hur skulle kameran följa dig? Hur skulle berättaren beskriva dig? Min egen berättelse skiftar, men ofta är den som en Nick Hornby-roman – fast skriven av mig. Samma ton, samma vardagsnära humor, samma blandning av musik, relationer...

– så här gör jag när prestige tar över Det händer oftare än jag vill erkänna. Vi går in i rummet för att lösa en konkret fråga – och kommer ut med fler ord än beslut. Någon försvarar sitt område. Någon annan hänvisar till “principer”. Alla är smarta, alla menar väl, men energin läcker. Jag känner igen tecknen direkt: det här handlar inte längre om sakfrågan, utan om positioner. När det sker byter jag spår. Jag slutar försöka vinna samtalet och börjar leda det. Vad jag ser – och vad jag gör...