Medberoende, överansvar och verkligt ansvar

Överansvar ser ofta handlingskraftigt ut

Du dämpar oro, tar över uppgifter, löser konflikter och försöker förhindra att något går fel. Utifrån kan det se kompetent och omtänksamt ut. Inifrån drivs det ofta av rädsla för skuld, ensamhet, skam eller avvisande.

Problemet är inte att hjälpa. Problemet är när hjälpen blir automatisk och ditt värde eller din trygghet börjar bero på att andra är nöjda och situationen hålls under kontroll.

Verkligt ansvar börjar närmare dig själv

Verkligt ansvar är att stå kvar i det du känner, kommunicera ärligt och göra din del – men inte någon annans. Det innebär också att tåla att andra kan bli besvikna eller behöva möta följderna av sina egna val.

• Känna efter före ett automatiskt ja
• Säga vad du kan och inte kan göra
• Låta andra äga sina beslut och konsekvenser
• Ta hand om reaktionen som väcks i dig när du sätter en gräns

Gränser är ett praktiskt språk

En gräns behöver inte vara hård eller dramatisk. Den kan vara konkret: Jag kan lyssna i tio minuter, men jag kan inte lösa det åt dig. Jag kan hjälpa på lördag, men inte i kväll. Jag hör att du är arg, men jag fortsätter samtalet när vi kan prata respektfullt.

När du tränar på tydliga gränser blir det lättare att skilja omtanke från räddning och närhet från självövergivande.

Förändring utan skuldbeläggning

Mönstret har ofta haft en funktion. Det kan ha hjälpt dig att skapa trygghet eller kontakt i en otrygg situation. Målet är därför inte att döma det gamla beteendet, utan att förstå det och bygga fler möjliga sätt att agera.