Det finns så mycket som man vill ha sagt. Tiden tar snart slut. Och jag menar slut som i att det inte finns någon mer kvar. Det där är en märklig tanke att ta in, precis som det där med att något är oåterkalleligt när du kommit över en viss gräns.
Jag talade med en alkoholist som berättade att om han fortsatte att dricka så kunde han snart ha gått över gränsen, och levern skulle inte kunna gå att bota.
Problemet är att du inte vet när det sker, du kan dra ut på det, plötsligt så har det hänt. Och du har gått över gränsen, och kan inte göra det ogjort. Det låter väldigt dramatiskt för att det blir det. Men själva handlingen är inte dramatiskt. Det är ingen som sjunger och spelar ödesvisor. Det bara händer. Och sedan är det för sent och går inte att göra ogjort. Att ringa det där samtalet, att prata med den där personen, att skriva den där boken.
Så är mycket i våra liv. Det kan vara svårt att inse det, men mycket eller kanske allt är det så med. Vi kan inte göra det gjorda ogjort och inte det ogjorda gjort.
De handlingar som vi väljer att inte göra, är handlingar. Och när vi väljer att inte tala med någon, så kan det få samma effekt som om vi sa något som kunde vara fel, eller något som någon kunde bli arg för. Det går helt enkelt inte att komma undan konsekvenserna av ett liv.
Du kan inte hålla andan och hoppas på det bästa, lika lite som du kan gå runt och säga vad som helst och hoppas att ingen tar det på allvar, eller uppfattar dig fel. Det är på allvar. Livet är på allvar. I bemärkelsen, du kan inte göra om det. Varken det som du gör, eller inte gör.
Så det finns enkla verktyg, och ett är gör det som du vill NU. Vänta inte.
Jag vet att du klarar det, det som du har tänkt att säga, det som du har tänkt att göra men har skjutit upp. Du klarar det. Du klarar det för att du vet att om du inte gör det, så är det också ett val.
Ta steget idag. Jag vet att DU klarar det.