Att bära sina drömmar

Det talas mycket just nu om affirmationer, om tankens kraft och om att “bli” något genom att tänka rätt. Som om förändring främst vore en mental övning. Och visst, hur vi tänker spelar roll. Men det finns en avgörande skillnad mellan att förändra sina tankar och att faktiskt förändra sig själv.

För många av de förändringar vi jagar är i grunden yttre. Mer pengar. Mer frihet. Ett annat liv. Problemet är inte att vi vill ha dem. Problemet är att vi ofta tror att de i sig ska förändra oss. Att när resultatet väl kommer, då kommer också tryggheten, lugnet eller känslan av att vara färdig.

Men verklig transformation fungerar inte så.

Häromdagen sa en vän till mig att hen alltid är samma grund. Att grunden liksom inte ändras, och att det är en del av svårigheten med förändring. Jag förstår tanken, och den är vanlig. Men jag tror inte att den är helt sann. Jag tror att mycket av det vi kallar vår “grund” i själva verket är lager. Anpassningar. Skydd. Strategier vi byggt för att klara livet så som det blev.

För mig handlar utveckling, både mentalt och andligt, inte om att lägga till något nytt ovanpå det gamla. Den handlar om att rensa. Att skala av. Att bli den som faktiskt är du i kärnan. Och just det är en del av transformationen. Att bygga en inre struktur som bär den du verkligen är, snarare än den du lärt dig att vara.

I den personen vilar också dina verkliga drömmar. Inte de du plockat upp längs vägen, utan de som känns sanna även när ingen ser dem. Och det är just de drömmarna du behöver kunna bära, inte bara nå, för att verkligen leva dem.

Samtidigt är det också därför mentalisering är så viktig. För att kunna förändra din inre struktur till den som faktiskt kan bära det liv du vill leva, behöver du se dig själv klart. Inte som du önskar att du var, utan som du är i handling. I valen. I det du gör när det tar emot.

Om du vill vinna ett maraton, då är du en person som springer. Och en person som springer gör det även när det regnar. Inte för att det är inspirerande, utan för att det är vem den personen är. Om du vill vara en ledare, då är du en person som tar ledning, även när det bara är du där och ingen ser dina val. Identitet visar sig inte i intentioner, utan i beteende.

Du kan nämligen få ett helt annat liv utan att vara en annan person. Du kan bli miljonär, få status eller nå ett mål, och ändå bära med dig samma osäkerhet, samma rädsla och samma sätt att fatta beslut som tidigare. Då har något förändrats runt dig, men inte i dig. Och det som inte är förankrat i vem du är, blir aldrig stabilt.

Det är därför vissa människor förlorar det de fått. Inte för att de hade otur, utan för att de aldrig blev den person som naturligt kan bära det. Resultatet kom till dem, men det kom inte ur dem.

Här blir pratet om affirmationer ofta missvisande. Att upprepa nya sanningar kan kännas aktivt, men ord förändrar inte identitet. Identitet formas av handling. Av vad du gör när det är obekvämt, när ingen ser, när det inte finns någon belöning i närtid.

Verklig inre förändring är sällan spektakulär. Den går inte att posta. Den känns ofta som förlust snarare än utveckling, eftersom den kräver att gamla självbilder släpper taget. Att du inte längre kan skylla på samma saker. Att du inte längre kan tänka om dig själv på samma sätt.

Och kanske är det därför den undviks. För det är mycket enklare att försöka ändra livet än att förändra den som lever det.

Resultat följer identitet, inte tvärtom. Om resultatet försvinner och du inte kan skapa det igen, då var det aldrig ditt. Det var en omständighet, inte ett uttryck för vem du blivit.

Så kanske är den viktigare frågan inte vad du vill ha, utan vem du behöver vara för att det du vill ska vara hållbart. Inte vad du ska tänka, utan vem du är när det verkligen gäller.

För transformation sker inte när livet förändras. Den sker när du gör det.