Man talar så ofta om det här med att tänka utanför boxen. Jag kommer alltid att tänka på att man måste byta perspektiv. Jag körde häromdag bil i centrala Stockholm. När jag svängde in för att köra in i tunneln emot Södermalm, så gick det väldigt långsamt. Fotgängarna gick direkt framför bilen. Och de tittade inte ens upp. En del tittade i sin telefon, en del ner i marken. Det är inte riktigt sant att ingen tittade upp, en person tittade på mig argt och fortsatte gå rakt framför min långsamt rullande bil.
Det som slog mig var att jag, som ofta själv promenerar skulle kunna ha gjort samma sak. Det ar inte förrän jag satt i bilen som jag förstod hur dumt mitt beteende i såna fall var.
Så är det ofta. Om vi sätter oss och ner och i lugn och ro skriver ner hur vi uppfattar situationen, och sedan hur det skulle kunna uppfattas av omgivningen, eller en specifik person.
Det öppnar upp, att ställa frågan; om det nu är så att mitt beteende uppfattas på det här viset. Vad betyder det och vad kan eller vill jag göra åt det. Om jag kan.
Så undersök scenariet och var öppen för att ditt beteende kan uppfattas på ett sätt som inte var din avsikt. För det viktigaste är ändå; hur uppfattar omgivningen ditt beteende och vad får det för konsekvenser.
Ställ också frågan för vems skulle du ändrar ditt beteende, och vad syftet är. Det är liksom inte ett likhetstecken på att du måste ändra sitt beteende. Du behöver bara förstå konsekvenserna av det.
