De som kommer fram är de som rest – och vågat fortsätta resa
- Krister Svensson
- Sep 23
- 3 min read
Mellan det gamla och det nya
Det finns ett tillstånd som sällan får ord. Ett tillstånd där vi inte längre hör hemma i det gamla, men ännu inte är fullt ut välkomna i det nya. En plats mellan verkligheter.
I coaching talar vi om förflyttning. Inte bara att nå ett mål, utan att bli den människa som kan leva i det. Att växa in i sin egen framtid. Men varje verklig förändring innehåller en passage – en bro, ett mellanrum – där vi måste släppa taget om det invanda utan att ännu ha landat i det som väntar.
Det är här transformationen sker. Och det är här de flesta vänder tillbaka.
Tryggheten i det bekanta
Vi människor är paradoxala varelser. Vi längtar efter förändring, men vi söker trygghet i det vi redan känner. Även när det invanda gör oss små, eller hindrar oss, kan det ändå kännas lockande. Vi väljer hellre en välbekant smärta än en okänd frihet.
Det är som att vilja resa till Gotland – men stanna kvar i Nynäshamn. Man vet att ön ligger där ute, med nya landskap, nya dofter, nya möten. Men överfarten känns osäker. Havet kan vara gungigt, resan kräver tålamod.
Och kanske finns det en ännu djupare rädsla: att när vi väl rest, och kommit fram, så är vi inte längre kvar där vi var. Att något i oss förloras för alltid. Men motsättningen är egentligen en illusion – för vi är aldrig kvar där vi var. Allting förändras ändå. Skillnaden är bara om vi väljer att resa med förändringen, eller försöker stå emot den.
Hjärnans logik
Förklaringen är biologisk. Hjärnan är byggd för överlevnad, inte utveckling. Den vill spara energi, hålla oss i det som känns tryggt och förutsägbart. Det invanda aktiverar gamla banor – det kostar nästan ingenting.
Men när vi gör något nytt, när vi lämnar det gamla, måste nya banor byggas. Det kräver kraft. Det upplevs som osäkert. Amygdala, vårt alarmsystem, tolkar osäkerhet som fara och skickar signaler som får oss att tvivla, tveka och ibland fly tillbaka.
Och just därför känns det ofta svårare att fortsätta framåt än att vända tillbaka, även när tillbaka betyder att stanna i det som inte längre tjänar oss.
Obehaget som bevis
Det märkliga är att just det obehag vi fruktar – rastlösheten, osäkerheten, känslan av tomhet – egentligen är beviset på att vi är i rörelse.
Att stå på bron mellan två stränder är skakande. Bakom oss försvinner det kända, framför oss anas något nytt, men bron själv är gungande, ofullständig, utsatt. Ändå är det där vi behöver stanna tills stegen bär oss hela vägen.
Tre nycklar för resan
Så hur uthärdar vi passagen? Hur fortsätter vi när kroppen ropar oss tillbaka och hjärnan vill hushålla med energi? Tre saker blir avgörande:
Vetskapen: att förstå att du är i förflyttning. När du vet att osäkerheten är en del av resan, att den inte är ett fel utan ett tecken på rörelse, kan du stå kvar.
Tillit: att våga stanna i det okända. Att ge upp behovet av kontroll och låta processen ha sin gång.
Stödet: att inte gå ensam. En samtalspartner, en coach, en gemenskap kan bära dig när du själv inte orkar.
Att fortsätta resa
Det modigaste steget är att inte återvända till det gamla, utan att stå kvar i mellanrummet. Att härda ut tills något nytt kan ta form. Det är där identiteten förändras. Där nästa version av oss själva föds.
Att sätta mål är enkelt. Att resa genom passagen, med dess tomhet och dess oro, är det som avgör om vi fastnar eller växer.
Sanningen verkar finnas i meningen: De som kommer fram är de som rest – och de som vågar fortsätta resa.
Och kanske är det just det som är hemligheten. Att utveckling inte är en destination, utan en resa som alltid pågår. Varje passage är bara en av många. Och varje gång vi vågar fortsätta, trots osäkerheten, kommer vi närmare den människa vi innerst inne längtar efter att vara.
✨ Vill du utforska din egen förflyttning? Boka kostnadsfritt prova på här.
