Det här inte på något sätt en vetenskaplig betraktelse. Snarare en en sammanfattning av mina år som terapeut.
Våra egna problem och utmaningar är unika för oss, och det går inte att säga att man vet hur någon känner, även om man har varit med ungefärligt liknande händelser. När vi hör någon som vi vet har varit med om liknande saker och vi känner att vi vill hjälpa och vi tror att vi skulle kunna bidra, då behöver vi först och främst säga att vi just tror att vi har varit med om liknande saker, och att personen gärna får fråga om den vill prata. Det finns flera sätt att göra det här på, men det viktigaste är att inte ge oombedda råd, och att säga hur det är. Våra upplevelser upplever vi som helt unika även om vi kan förstå att andra har uppleft liknande. Vi vill att de ska vara unika. Kanske för att det gör oss själva unika, kanske för att något förminskas genom att tänka sig att andra har upplevt samma sak. Och i den stunden som vi upplever det traumatiska så är vi fångade av den känslan. Det är först när vi har möjlighet att ställa oss utanför känslor, och tänka en annan tanke som vi kan se rationellt på det som inträffat.
Något som jag upplevt väldigt stark genom att arbeta med människor på olika sätt, och möta dem i vad som är till synes olika situationer är att våra inre upplevelser av att vara människor är lika, och att även om det ser olika ut på utsidan så är den inre rädslan, ångesten för att bli utesluten ur gemenskapen och att dö, och att misslyckas och längtan att bli älskad den samma.
Så när jag möter en ny människa i coaching eller terapi, så möter jag alltid en för mig ny människa. Men våra inneboende processer som människa är lika, och det är det som hjälper till i samtalet; att gemensamt kunna arbeta lösningsfokuserat emot det liv som klienten verkligen vill ha.
Här är mitt jobb att vara närvarande och att kunna belysa processerna genom frågor.
Klientens jobb är att vara modig nog att möta sig själv. Det är stort.
