Lever du i en roman, eller i en film?

Tänk så här: du vaknar på morgonen och det är din film som rullar. Du är huvudpersonen. Ingen biroll, ingen statist – allt börjar med dig.

Jag brukar ibland fråga så – både mig själv och mina klienter:

Om ditt liv var en film eller en bok, hur skulle den se ut då?Hur skulle kameran följa dig? Hur skulle berättaren beskriva dig?

Min egen berättelse skiftar, men ofta är den som en Nick Hornby-roman – fast skriven av mig. Samma ton, samma vardagsnära humor, samma blandning av musik, relationer och små ögonblick som plötsligt får oväntat djup. Den är brokig, poetisk, romantisk och fylld av musik. Huvudpersonen är inte perfekt, men är någon man kan tycka om – någon man kanske till och med vill vara. Någon som letar, snubblar, reser sig, försöker igen – och ibland överraskar sig själv med att hitta något viktigt där han minst anade det.

Vad boken heter? Kanske “Wonderlit" .Eller “Hero of trail”.Kanske bara “Himmel” – för ibland är livet mest som en låt man försöker färdigställa.

Men det här är mer än en lek med ord.Det är ett sätt att förhålla sig till livet.

Att byta perspektiv – från inifrån till utifrån

Ofta när jag frågar mina klienter om de kan se sig själva i en film – utifrån – händer något viktigt. Jag kan säga:

Tänk att det här inte är du, utan en huvudperson i en film.Du sitter i biosalongen. Du ser scenen. Du ser personen.Vad tänker du om hen? Vad känner du?

Nästan varje gång ser de något annat än det de upplever inifrån. De ser en människa som försöker. En människa som kämpar, som bär mycket, som ofta gör så gott hen kan med de resurser som finns. Där de först bara såg misslyckanden, ser de plötsligt mod. Där de såg svaghet, ser de mänsklighet. Och där de såg kaos, kan de ibland ana en riktning.

Det blir ett sätt att byta fokus.Att se sig själv från ett annat perspektiv.Och ibland upptäcker man något oväntat:

Kanske var det inte så illa som det kändes.Kanske det som var “dåligt” också bar på något bra.Eller åtminstone något viktigt.

Ibland är det som gjorde ont också det som tvingade oss att stanna upp, byta kurs eller börja ta oss själva på allvar. Det betyder inte att det var rättvist eller lätt. Men det kan betyda att det blev betydelsefullt.

Vi lever inifrån – men behöver ibland titta utifrån

Vi lever våra liv inifrån: våra känslor, våra tankar, våra kroppar. Därifrån känns allt väldigt stort, väldigt nära och ofta ganska osminkat. Skam, oro, stress och självanklagelser låter sällan som en välskriven berättarröst. De låter mer som en hård intern kritiker med dålig belysning.

Men när vi tar ett steg tillbaka och ser oss själva som en karaktär i en berättelse, händer något. Perspektivet mjuknar. Det blir möjligt att ställa andra frågor:

• Om jag såg mig själv som huvudpersonen – skulle jag döma eller heja?

• Skulle jag bli arg på hen, eller skulle jag känna empati?

• Skulle jag vilja att hen gav upp här – eller tog ett litet steg till?

Plötsligt kan samma situation få en annan betydelse.Samma scen – men annan tolkning.

Vad heter boken om ditt liv just nu?

Jag tror att vi alla skriver vår berättelse varje dag, vare sig vi vill eller inte. En del kapitel förstår vi först långt senare. Andra kapitel hade vi helst hoppat över. Men när jag arbetar med mina klienter ser jag ofta att det finns mer värme, mer mod och mer hopp i deras berättelser än de själva anar.

Så jag vill skicka vidare några frågor till dig:

• Om ditt liv just nu var en bok – vad skulle den heta?

• Vilken genre skulle den ha? Vardaglig komedi, lågmält drama, relationsfilm, roadmovie, något helt annat?

• Om du såg dig själv som huvudpersonen – vad skulle du önska att hen gjorde härnäst?

  
  

Inte för att “fixa” dig.Utan för att du kanske förtjänar att bli sedd på ett annat sätt än du är van vid.

Ett mjukare sätt att hålla sitt eget liv

För mig är det här ett sätt att se på livet:Att vi rör oss genom kapitel vi inte alltid förstår när vi är mitt i dem.Att vi ofta är hårdare mot oss själva än mot någon annan.Och att det ibland räcker att vrida kameran lite, flytta ljuset och låta berättaren byta tonfall.

Kanske är det inte meningen att vi ska skapa det perfekta manuset.Kanske räcker det att ställa sig frågan:

Hur ser min scen ut just nu –och om jag verkligen såg mig själv som huvudpersonen,vad skulle jag vilja ge den personen för chans härnäst?

Där någonstans, i den frågan, kan livet bli lite mjukare.Och vi själva – lite modigare.